Pappa är väl ärligt talat tämligen trist
och kan väl beskrivas som en torr dysterkvist
men jag minns den där gången
när han sjöng den här sången:
Sälj din gamla hatt och köp en pinkepotta
sälj din gamla hatt och köp en pinkepotta-a
jisses va vi skratta då
och mor gjorde även så
På en litterär salong va jag igår kväll
stämningen var ansträngd, dämpad, stel och formell
nästan tyst i salongen
då sjöng jag den här sången:
Sälj din gamla hatt och köp en pinkepotta
sälj din gamla hatt och köp en pinkepotta-a
ingen enda skratta då
jag fann det då bäst att gå
När vi i vår familj hör kära
pappas sång så myser vi och skrattar sen
men utanför vår lilla krets
så finns det tvärtom ingen som uppskattar den
och ens fattar den
det tycker jag
är så svårt att förstå