Ett mycket fint kalejdoskop har Siv
som liksom reflekterar hennes liv
för väldigt ofta har det hänt
att mönstren där och hon blir ett
hon blir av detta instrument
en del på något unnligt sätt
för om hon är uppåt och glad till humöret
så ser hon blott fägring och lycka i röret
och blir i sitt älskade kalejdoskop,
en nöjd organism i en ljuv biotop
och speglar och pärlor och glasbitar där
dom skapar en fulländat skön atmosfär
just så tycker hon att det är
Men vissa dar kan Siv bli arg och sur
och skaka röret som ett vredgat djur
groteska bilder visas då
av fasor och disharmoni
och Siv kan bara tänka på
all låghet, svek och svineri
och särskilt på sin dumma exmake Ruben
och då blir det grisigt och äckligt i tuben
en sophög blir snabbt hennes kalejdoskop
och själv blir hon surmagad och misantrop
precis samma glaskross och krafs som förut
men mönstren ser ändå för jävliga ut
och nu är den här sången slut